En talande bild. Så här kan det kännas att vara fantasyförfattare.

“Den bästa bok jag läst” - Viggo recenserar Cirkoli

Viggo är 12 år och bor i Norrland. Han driver bokbloggen Bookfinger. Här skriver han om Cirkoli, som han köpte på bokmässan:

" -Cirkoli fanns här för mycket länge sen. Det var en cirkus. Och på samma gång ett tivoli ... Det var därför det kallades Cirkoli.

De hade kommit upp på en kulle. Runtom dem bredde ett område med förvridna, rostiga metallföremål och förfallna trähus ut sig. Det var så stort att det inte gick att se var det tog slut. Mellan båsen och ståldelarna löpte slingrande gångstigar som var övervuxna med ogräs och fulla med gapande hål. Där stod cirkusvagnar som en gång varit färgglada men där färgen nu flagnat. Där fanns cirkustält, fontäner och karuseller, och vid sidan av dem skjutbanor och bås med chokladhjul. Alltsammans var trasigt och kringkastat. Anfrätt av väder och vind. I mitten reste sig en gigantisk berg- och dalbana i en brant båge mot himlen. Fastän det bara fanns rester kvar av Cirkoli förstod Gusten att det här en gång i tiden måste ha varit en fantastisk plats."

I en stad omgiven av en ogenomtränglig ogrässkog bor Gusten och Sofia. På andra sidan snårskogen finns resterna av Cirkoli, ett fantastiskt nöjesfält med önskebrunnar och berg- och dalbanor som reser sig upp i himlen. På Cirkoli fanns åkatraktioner så fantastiska att de inte fanns någon annan stans. Det fanns en port ut till universum och saker som inte liknade något annat. På Cirkoli fanns det odjur också. Odjur som var både människor och djur. De var blodtörstiga, och de rymde och förstörde Cirkoli och dödade alla i sin väg. Ingen vet vart de tog vägen efter det. Efter att en trollkarl planterade ogrässkogen så började människorna långsamt glömma bort Cirkoli och det förvandlades till en legend. Den här boken handlar om Gusten och Sofias upptäckt av Cirkoli, och i slutändan om deras kamp mot odjuren.

Efter att ha läst den här boken så har jag kommit fram till att det kanske är den bästa bok som jag har läst. Den är faktiskt otroligt bra. När jag köpte den här på bokmässan så hade jag inte jättehöga förväntningar på den, annat än att jag trodde att den skulle vara bra. Det som var bra då var att jag inte visste så mycket om den. För den här boken överaskade mig totalt. Den är verkligen hur bra som helst. Det som jag tycker utmärker den här boken mest är fantasin. Det här är en fantasybok, men jag har aldrig läst något liknande. Jag fattar verkligen inte hur författaren har kunnat komma på allt det här. Visserligen så har han skrivit den under sex år, så han har ju haft gott om tid på sig, men ändå! Det är ju fantastiskt! Jag älskar karaktärerna, för de är nog (tillsammans med fantasin) det bästa med den här boken. Häftigast är ju så klart Sofia. Så cool och modig och bara så... häftig! Gusten gillar jag ju också ganska mycket, men på ett annat sett. Han har ju inte direkt lika stor kämparglöd som Sofia, men han känns på något sätt väldigt trovärdig.

Två andra figurer som jag gillar väldigt mycket är bläckfisken och Fabricia. Jag kan tyvärr inte säga så mycket om dem eftersom det skulle spoila en del, men jag gillar dem verkligen. En sak som jag gillar väldigt mycket med böcker är när de är storslagna. Inte bara ett litet fjuttigt äventyr om en kamp mot nån som vill ta över världen. Nej, ett riktigt stort äventyr. Och det är precis vad den här boken är. Den är uppdelad i fem olika delar, och varje del har en helt unik berättelse och är som en hel bok. Och när de där fem olika delarna råkar tillhöra samma bok, ja då blir det en riktigt storslagen berättelse. Från början när jag läste baksidetexten om odjuren så föreställde jag mig stora muskulösa monster, och när jag fick veta vad det var för sorts odjur så blev jag nästan besviken. Men författaren visar att de där odjuren är minst lika farliga som mina förväntade små monster, och att det här inte är en godnattsaga. En helt annan sak som jag måste lägga till här i min recension är att det finns otroligt snygga illustrationer i boken, en för varje del. Det blir liksom lite extra spännande när man ska vända blad och så vet man att det finns en bild där. Man längtar efter att få se vad den innehåller. Och omslaget är ju också riktigt snyggt! Det passar perfekt till boken.

Nu när jag tänker efter så kan jag faktiskt inte komma på en enda sak som är dålig med boken. Den blir aldrig seg, aldrig överdriven, aldrig långsam. Någonting finns det ju säkert som inte är helt perfekt, men eftersom jag inte kommer på något sånt nu så kan vi ju strunta i det.

Adlibris, Bokus,

Omslagsbilden med ny logga i färg

Mandrake – min barndoms magiske hjälte

Detta inlägg finns också på Barnboksnätets blogg.

När jag var liten fanns en tidning i Borås där jag växte upp som hette Västgöta-Demokraten. Det var en av två tidningar som gavs ut dagligen. Den andra var Borås Tidning. Västgöta-Demokraten var s-märkt och lästes i arbetarhemmen. Liberaler och högermänniskor läste Borås Tidning, som var borgerlig.

Min kompis mamma jobbade som utdelare av VD, som den kort och gott kallades. Hon körde tidningsrundan varje dag på en vit moped av märket Monark. Till skillnad från BT som var en morgontidning så kom VD ut på eftermiddagen.

Ibland fick min kompis, som hette Ronny men kallades Lillen, ta hand om utdelningen. Då brukade jag cykla med honom och hjälpa till.
Efter skolan stack vi ned till tågstationen. Vi hängde i vänthallen tills tidningsbuntarna anlände med bil vid tretiden. Vi lastade dem på pakethållarna och cyklade runt i Fristad, som samhället som vi bodde i heter.

Västgöta-Demokraten var min favorit-tidning, för i den fanns seriestrippen Mandrake. Mandrake bekämpade brottslighet och ondska med hjälp av magiska krafter och hypnos. Med slickat hår, en liten mustasch, slängkappa och hög hatt såg han ut som en estradmagiker.

Han hade en medhjälpare som hette Lothar, en muskulös svart man klädd i leopardskinn. Vid hans sida fanns också hans fästmö, prinsessan Narda. Mandrake skapades av Lee Falk, som också skapade Fantomen.

Denna serie var min första stora läsupplevelse. Jag var besatt av Mandrake. Jag läste serien varje dag och jag grät när tidningen av någon anledning inte kom som den brukade.

I det avsnitt jag minns bäst hade Mandrake etablerat telepatisk kontakt med utomjordingar. De befann sig på ett ufo som var på väg mot jorden. Mandrake guidade dem genom rymden med hjälp av tankekraft. Till sist var de framme. Farkosten for ner genom molnen och in över jorden. Den kom allt närmare Mandrake och landade till sist helt nära honom. Men Mandrake och hans medhjälpare kunde inte se den. Då kände Mandrake att han hade fått någonting i ögat. Det var farkosten. Utomjordingarna var så små att de landat i hans öga.

– Hur stor är ni jordman? frågade en av dem.

Jag minns hur oerhört överraskad jag blev över denna twist. Inom science fiction talar man om “a sense of wonder”. En känsla av förundran och häpnad som drabbar läsaren. Det var det som hänt mig. Och det gav mersmak. (Wikipedia definierar “sense of wonder” som a feeling of awakening or awe triggered by an expansion of one’s awareness of what is possible).

När jag var elva skrev jag min första berättelse. Den handlade om olika planeter och varelserna som befolkade dem. Jag insåg att det var skriva jag ville göra. Skriva och fantisera. Jag drömde om att bli författare eller journalist.

När det vad dags för två veckors praktik i nionde klass fick jag plats på Västgöta-Demokratens redaktion. (Där jobbade Elisabet Höglund som allmänreporter. Hon var inte kändis då, men hade redan en minst sagt udda frisyr).

Jag fick göra ganska kvalificerade jobb. Med en egen fotograf åkte jag ut och intervjuade en biodlare. Det blev en lång artikel om biodling, med foto och intervju, som vår lärare läste högt för klassen.

I omdömet till skolan efter praktikveckorna skrev min handledare att jag var ”förvånansvärt oförstörd av skolans språkliga indoktrinering”. Det här var på sjuttiotalet och allt gammalt skulle störtas i gruset.

Jag blev inte journalist. Livet ville annorlunda. Jag blev Indienresenär, amatör-musiker och -skådespelare, enstaka kurs-student i ämnena psykologi och sociologi, dagdrömmare och en del annat. Långt om länge blev jag socionom och socialarbetare. Och nu, vid 55-års ålder, författare. Eller författare förresten. Det låter lite väl pretentiöst. Jag säger hellre som Ken Kesey (han som skrev Gökboet): Jag är inte författare, jag är trollkarl. Författandet är bara ett av mina trick.

Det finns de som påstår att fantasy skall vara en arena för att undersöka de stora livsfrågorna. Att man ibland måste skapa en annan värld för att bättre få syn på vår egen. Att det är detta fantasy skall användas till. Att det är det som ger genren dess existensberättigande.

Man tycks mena att det är realism som är det eftersträvansvärda. Man skall klä ut realismen i fantasy-kläder för att på det sättet göra den aptitlig för läsaren. Man tycks mena att författaren i någon sorts pedagogisk nit skall använda fantasy i utbildande och uppfostrande syfte.

Mandrake undervisade mig inte om de stora livsfrågorna. Han hjälpte mig inte att bättre få syn på vår egen värld. Det är jag tacksam för.

Mandrake öppnade mina ögon för det magiska och obegripliga. För den gränslösa fantasin. För att man kan se världen på mer än ett sätt. Han visade mig att saker och ting inte alltid är vad de synes vara. Att häpnadsväckande överraskningar kan vänta bakom nästa krök. Att något man aldrig i hela sitt liv hade kunnat tänka ut i förväg faktiskt kan hända och vända tillvaron upp och ner. Att telepati och teleportation fungerar. Han väckte min fascination för det mänskliga medvetandets komplicerade funktion. Han fick mig att inse att det kanske finns varelser på andra planeter. Och att de ser ut helt annorlunda ut.

Mandrake sjöng fantasins och den magiska övernaturlighetens lov. Han gav mina tankar vingar.

Jag tycker fantasy skall innehålla allt vi kan tillåta oss att tänka. Allt som vi med vår fantasi förmår föreställa oss. Jag tycker att fantasy skall bidra till att göra verkligheten och tillvaron rikare, större, mer levande och magisk. Och i bästa fall ge oss en glimt av det större kosmiska sammanhang som vi alla är delar av.

Fantasy skall vara motsatsens till de skildringar av ”individens självförverkligande och shoppingbekymmer” som Jonas Thente i DN menar helt dominerar svensk samtidslitteratur.

Det är kanske inget fel i ambitionen att göra tillvaron begriplig. Men låt oss framför allt ha respekt för dess outgrundlighet.

Jag önskar att fantasy tog ett steg framåt och vågade utmana den rationella och materialistiska beskrivningen av verkligheten som i dag är förhärskande. Att den i än större utsträckning vågade öppna dörren till tillvarons magiska dimensioner. Som Maria Gripe gör i flera av sina böcker.Där krukväxterna tänker, de döda talar i telefon och tordyvlar lämnar meddelanden.

I bästa fall skall fantasy kapa verklighetsförankringens bojor och låta oss snudda vid det otänkbara.

Det är den magiska dimensionen jag försöker fånga i min debutbok Cirkoli. I Cirkolis värld kan fantasier, tankar och drömmar bli levande, och de blir det också. Och Mandrake finns faktiskt med som en av karaktärerna i min bok. I lätt förklädd form. Som en hyllning till denne min barndoms magiske hjälte.

Kan jag ge någon som läser min bok bara en gnutta av den känsla som jag fick av att läsa Lee Falks Mandrake så är jag mer än nöjd.