God Jul!

Till eleverna på Portahälla-gymnasiet

Va kul det var, att få komma till er och berätta om Cirkoli och hur man skriver en bok! 

Ni hade förberett er mycket bra. Frågorna var verkligen vassa. Jag fick anstränga mig en hel del för att kunna ge bra svar.

Hoppas ni tyckte det var lika kul som jag. Och hoppas ni gillade filmen som ni skulle på sen, Hobitten, så att alltihop blev så fantastiskt som bara en fantasy-dag kan vara.

Tack för att ni bjöd in mig.

En talande bild. Så här kan det kännas att vara fantasyförfattare.

“Den bästa bok jag läst” - Viggo recenserar Cirkoli

Viggo är 12 år och bor i Norrland. Han driver bokbloggen Bookfinger. Här skriver han om Cirkoli, som han köpte på bokmässan:

" -Cirkoli fanns här för mycket länge sen. Det var en cirkus. Och på samma gång ett tivoli ... Det var därför det kallades Cirkoli.

De hade kommit upp på en kulle. Runtom dem bredde ett område med förvridna, rostiga metallföremål och förfallna trähus ut sig. Det var så stort att det inte gick att se var det tog slut. Mellan båsen och ståldelarna löpte slingrande gångstigar som var övervuxna med ogräs och fulla med gapande hål. Där stod cirkusvagnar som en gång varit färgglada men där färgen nu flagnat. Där fanns cirkustält, fontäner och karuseller, och vid sidan av dem skjutbanor och bås med chokladhjul. Alltsammans var trasigt och kringkastat. Anfrätt av väder och vind. I mitten reste sig en gigantisk berg- och dalbana i en brant båge mot himlen. Fastän det bara fanns rester kvar av Cirkoli förstod Gusten att det här en gång i tiden måste ha varit en fantastisk plats."

I en stad omgiven av en ogenomtränglig ogrässkog bor Gusten och Sofia. På andra sidan snårskogen finns resterna av Cirkoli, ett fantastiskt nöjesfält med önskebrunnar och berg- och dalbanor som reser sig upp i himlen. På Cirkoli fanns åkatraktioner så fantastiska att de inte fanns någon annan stans. Det fanns en port ut till universum och saker som inte liknade något annat. På Cirkoli fanns det odjur också. Odjur som var både människor och djur. De var blodtörstiga, och de rymde och förstörde Cirkoli och dödade alla i sin väg. Ingen vet vart de tog vägen efter det. Efter att en trollkarl planterade ogrässkogen så började människorna långsamt glömma bort Cirkoli och det förvandlades till en legend. Den här boken handlar om Gusten och Sofias upptäckt av Cirkoli, och i slutändan om deras kamp mot odjuren.

Efter att ha läst den här boken så har jag kommit fram till att det kanske är den bästa bok som jag har läst. Den är faktiskt otroligt bra. När jag köpte den här på bokmässan så hade jag inte jättehöga förväntningar på den, annat än att jag trodde att den skulle vara bra. Det som var bra då var att jag inte visste så mycket om den. För den här boken överaskade mig totalt. Den är verkligen hur bra som helst. Det som jag tycker utmärker den här boken mest är fantasin. Det här är en fantasybok, men jag har aldrig läst något liknande. Jag fattar verkligen inte hur författaren har kunnat komma på allt det här. Visserligen så har han skrivit den under sex år, så han har ju haft gott om tid på sig, men ändå! Det är ju fantastiskt! Jag älskar karaktärerna, för de är nog (tillsammans med fantasin) det bästa med den här boken. Häftigast är ju så klart Sofia. Så cool och modig och bara så... häftig! Gusten gillar jag ju också ganska mycket, men på ett annat sett. Han har ju inte direkt lika stor kämparglöd som Sofia, men han känns på något sätt väldigt trovärdig.

Två andra figurer som jag gillar väldigt mycket är bläckfisken och Fabricia. Jag kan tyvärr inte säga så mycket om dem eftersom det skulle spoila en del, men jag gillar dem verkligen. En sak som jag gillar väldigt mycket med böcker är när de är storslagna. Inte bara ett litet fjuttigt äventyr om en kamp mot nån som vill ta över världen. Nej, ett riktigt stort äventyr. Och det är precis vad den här boken är. Den är uppdelad i fem olika delar, och varje del har en helt unik berättelse och är som en hel bok. Och när de där fem olika delarna råkar tillhöra samma bok, ja då blir det en riktigt storslagen berättelse. Från början när jag läste baksidetexten om odjuren så föreställde jag mig stora muskulösa monster, och när jag fick veta vad det var för sorts odjur så blev jag nästan besviken. Men författaren visar att de där odjuren är minst lika farliga som mina förväntade små monster, och att det här inte är en godnattsaga. En helt annan sak som jag måste lägga till här i min recension är att det finns otroligt snygga illustrationer i boken, en för varje del. Det blir liksom lite extra spännande när man ska vända blad och så vet man att det finns en bild där. Man längtar efter att få se vad den innehåller. Och omslaget är ju också riktigt snyggt! Det passar perfekt till boken.

Nu när jag tänker efter så kan jag faktiskt inte komma på en enda sak som är dålig med boken. Den blir aldrig seg, aldrig överdriven, aldrig långsam. Någonting finns det ju säkert som inte är helt perfekt, men eftersom jag inte kommer på något sånt nu så kan vi ju strunta i det.

Adlibris, Bokus,

Omslagsbilden med ny logga i färg

Mandrake – min barndoms magiske hjälte

Detta inlägg finns också på Barnboksnätets blogg.

När jag var liten fanns en tidning i Borås där jag växte upp som hette Västgöta-Demokraten. Det var en av två tidningar som gavs ut dagligen. Den andra var Borås Tidning. Västgöta-Demokraten var s-märkt och lästes i arbetarhemmen. Liberaler och högermänniskor läste Borås Tidning, som var borgerlig.

Min kompis mamma jobbade som utdelare av VD, som den kort och gott kallades. Hon körde tidningsrundan varje dag på en vit moped av märket Monark. Till skillnad från BT som var en morgontidning så kom VD ut på eftermiddagen.

Ibland fick min kompis, som hette Ronny men kallades Lillen, ta hand om utdelningen. Då brukade jag cykla med honom och hjälpa till.
Efter skolan stack vi ned till tågstationen. Vi hängde i vänthallen tills tidningsbuntarna anlände med bil vid tretiden. Vi lastade dem på pakethållarna och cyklade runt i Fristad, som samhället som vi bodde i heter.

Västgöta-Demokraten var min favorit-tidning, för i den fanns seriestrippen Mandrake. Mandrake bekämpade brottslighet och ondska med hjälp av magiska krafter och hypnos. Med slickat hår, en liten mustasch, slängkappa och hög hatt såg han ut som en estradmagiker.

Han hade en medhjälpare som hette Lothar, en muskulös svart man klädd i leopardskinn. Vid hans sida fanns också hans fästmö, prinsessan Narda. Mandrake skapades av Lee Falk, som också skapade Fantomen.

Denna serie var min första stora läsupplevelse. Jag var besatt av Mandrake. Jag läste serien varje dag och jag grät när tidningen av någon anledning inte kom som den brukade.

I det avsnitt jag minns bäst hade Mandrake etablerat telepatisk kontakt med utomjordingar. De befann sig på ett ufo som var på väg mot jorden. Mandrake guidade dem genom rymden med hjälp av tankekraft. Till sist var de framme. Farkosten for ner genom molnen och in över jorden. Den kom allt närmare Mandrake och landade till sist helt nära honom. Men Mandrake och hans medhjälpare kunde inte se den. Då kände Mandrake att han hade fått någonting i ögat. Det var farkosten. Utomjordingarna var så små att de landat i hans öga.

– Hur stor är ni jordman? frågade en av dem.

Jag minns hur oerhört överraskad jag blev över denna twist. Inom science fiction talar man om “a sense of wonder”. En känsla av förundran och häpnad som drabbar läsaren. Det var det som hänt mig. Och det gav mersmak. (Wikipedia definierar “sense of wonder” som a feeling of awakening or awe triggered by an expansion of one’s awareness of what is possible).

När jag var elva skrev jag min första berättelse. Den handlade om olika planeter och varelserna som befolkade dem. Jag insåg att det var skriva jag ville göra. Skriva och fantisera. Jag drömde om att bli författare eller journalist.

När det vad dags för två veckors praktik i nionde klass fick jag plats på Västgöta-Demokratens redaktion. (Där jobbade Elisabet Höglund som allmänreporter. Hon var inte kändis då, men hade redan en minst sagt udda frisyr).

Jag fick göra ganska kvalificerade jobb. Med en egen fotograf åkte jag ut och intervjuade en biodlare. Det blev en lång artikel om biodling, med foto och intervju, som vår lärare läste högt för klassen.

I omdömet till skolan efter praktikveckorna skrev min handledare att jag var ”förvånansvärt oförstörd av skolans språkliga indoktrinering”. Det här var på sjuttiotalet och allt gammalt skulle störtas i gruset.

Jag blev inte journalist. Livet ville annorlunda. Jag blev Indienresenär, amatör-musiker och -skådespelare, enstaka kurs-student i ämnena psykologi och sociologi, dagdrömmare och en del annat. Långt om länge blev jag socionom och socialarbetare. Och nu, vid 55-års ålder, författare. Eller författare förresten. Det låter lite väl pretentiöst. Jag säger hellre som Ken Kesey (han som skrev Gökboet): Jag är inte författare, jag är trollkarl. Författandet är bara ett av mina trick.

Det finns de som påstår att fantasy skall vara en arena för att undersöka de stora livsfrågorna. Att man ibland måste skapa en annan värld för att bättre få syn på vår egen. Att det är detta fantasy skall användas till. Att det är det som ger genren dess existensberättigande.

Man tycks mena att det är realism som är det eftersträvansvärda. Man skall klä ut realismen i fantasy-kläder för att på det sättet göra den aptitlig för läsaren. Man tycks mena att författaren i någon sorts pedagogisk nit skall använda fantasy i utbildande och uppfostrande syfte.

Mandrake undervisade mig inte om de stora livsfrågorna. Han hjälpte mig inte att bättre få syn på vår egen värld. Det är jag tacksam för.

Mandrake öppnade mina ögon för det magiska och obegripliga. För den gränslösa fantasin. För att man kan se världen på mer än ett sätt. Han visade mig att saker och ting inte alltid är vad de synes vara. Att häpnadsväckande överraskningar kan vänta bakom nästa krök. Att något man aldrig i hela sitt liv hade kunnat tänka ut i förväg faktiskt kan hända och vända tillvaron upp och ner. Att telepati och teleportation fungerar. Han väckte min fascination för det mänskliga medvetandets komplicerade funktion. Han fick mig att inse att det kanske finns varelser på andra planeter. Och att de ser ut helt annorlunda ut.

Mandrake sjöng fantasins och den magiska övernaturlighetens lov. Han gav mina tankar vingar.

Jag tycker fantasy skall innehålla allt vi kan tillåta oss att tänka. Allt som vi med vår fantasi förmår föreställa oss. Jag tycker att fantasy skall bidra till att göra verkligheten och tillvaron rikare, större, mer levande och magisk. Och i bästa fall ge oss en glimt av det större kosmiska sammanhang som vi alla är delar av.

Fantasy skall vara motsatsens till de skildringar av ”individens självförverkligande och shoppingbekymmer” som Jonas Thente i DN menar helt dominerar svensk samtidslitteratur.

Det är kanske inget fel i ambitionen att göra tillvaron begriplig. Men låt oss framför allt ha respekt för dess outgrundlighet.

Jag önskar att fantasy tog ett steg framåt och vågade utmana den rationella och materialistiska beskrivningen av verkligheten som i dag är förhärskande. Att den i än större utsträckning vågade öppna dörren till tillvarons magiska dimensioner. Som Maria Gripe gör i flera av sina böcker.Där krukväxterna tänker, de döda talar i telefon och tordyvlar lämnar meddelanden.

I bästa fall skall fantasy kapa verklighetsförankringens bojor och låta oss snudda vid det otänkbara.

Det är den magiska dimensionen jag försöker fånga i min debutbok Cirkoli. I Cirkolis värld kan fantasier, tankar och drömmar bli levande, och de blir det också. Och Mandrake finns faktiskt med som en av karaktärerna i min bok. I lätt förklädd form. Som en hyllning till denne min barndoms magiske hjälte.

Kan jag ge någon som läser min bok bara en gnutta av den känsla som jag fick av att läsa Lee Falks Mandrake så är jag mer än nöjd.

Liseberg får ny löjlig berg- och dalbana

Liseberg skall bygga en ny berg- och dalbana för hela familjen. Den kommer att heta Helix och stå klar 2014.

- Det kommer att hända något hela tiden under åkturen, säger Pelle Johannisson på Liseberg.

Helix blir Lisebergs största åkattraktion någonsin. Den blir 1,4 kilometer lång med en topphastighet på hundra kilometer i timman.

Jämfört med de attraktioner som fanns på Cirkoli är Helix en löjligt obetydlig attraktion. På Cirkoli fanns en berg- och dalbana som gick upp till en svävande trädgård ovanför molnen. Därifrån kunde man fortsätta ut i rymden om man ville. På Cirkoli fanns en önskebrunn där önskningar verkligen gick i uppfyllelse, där fanns en föryngringsmaskin, en årstidsmaskin, spunnet socker i alla regnbågens färger, ett hus med tusen talande papegojor och mycket, mycket mer.

Liseberg har alltså inte nåt särskilt att komma med. De borde besökt Cirkoli i stället, så hade de fått se en helig plats full av magi. En plats där drömmar blev levande.

Så här kommer den fåniga lilla åkturen på Liseberg att se ut:

 

 

 

Och så här såg Cirkoli ut. Det är en av de äldsta bilderna som finns bevarade. Tagen strax efter att det hade blivit sönderslaget:   

 svd, AB,, Expr, gp,

Soundtrack till Cirkoli på Spotify

Jag tipsar alla nytillkomna blogg-läsare efter Bokmässan och Kontrast om Cirkolis spellista på Spotify. Den innehåller musik som på ett eller annat sätt anknyter till stämningen i boken.

 

 

 

Den här videon med Beatles-låten Being For The Benefit Of Mr Kite från filmen  Across The Universe fångar också andan i Cirkoli. Det skulle faktiskt kunna vara Cirkolis direktör som sjunger. Men i verkligheten är det Eddie Izzard.

 

Författaren övar överlevnad på fantasykongress!

Vi snackar Uppsala, oktober 2012, vi snackar sf- och fantasy-kongressen Kontrast. Vi snackar vilsenhet, vantrivsel och hemlängtan. 

Jag kom i går och möblerade mitt försäljningsbord med trailer-dator, böcker, reklamlapp och elektrisk cirkus.

Konstaterade snabbt att det är en väldig skillnad på intresset för Cirkoli här jämfört med på bokmässan förra helgen. Där möttes jag av öppenhet och nyfikenhet. Här genomsyras besökarnas attityd av been there / done that – syndromet. Hur man skall bära sig åt för att få dem att höja på ögonbrynen vet jag inte. Men min lilla leksaks-cirkus förslår inte. Inte ens trailern går hem. Och ingen tar för sig av chokladen. Trots att den är gratis och lyxig och trots att det bara är jag som bjuder på godis. 

Cirkoli visas inget nämnvärt intresse. Ingen lyfter upp den, väger den i handen och läser baksidestexten. Ingen ställer frågor eller kommenterar omslagsbilden. Cirkoli blir förstås ledsen och känner sig övergiven, rädd och bortglömd.

De Goda Féernas Förening, som hittills beskyddat Cirkoli tycks ha åkt på semester. Välförtjänt visserligen, men jag saknar dem. Eller också är detta ett vispande från deras spö vars magiska resultat jag ännu inte urskiljer?

Kanske skulle det funka att höja bokens pris från 99:- till 1.099:-? Bara för att provocera fram en reaktion?

Jag tonar ner min personliga roll och agerar enbart som ombud för boken. Som dess beskyddare och bundsförvant. Gömmer mig bakom datorn och skriver detta inlägg. Cirkoli lever sitt eget liv nu. Har inte så mycket med mig att göra längre.

Det första som hände i morse var att jag slog igen bakluckan med nyckeln kvar i bilen och bilen låst. Assistanskåren fick rycka ut och låsa upp. En tydlig yttre manifestation av mitt inre tillstånd.

I kväll skall jag i alla fall gå på ett föredrag med Stefan Ekman, fantasyforskare, som pratar om Fantasy-litteraturens gränstrakter. Han ställer frågan: var slutar fantasy vara fantasy och blir något annat? Det är ju i de tassemarkerna Cirkoli huserar, så det skall bli intressant.

Jag har också fördrivit tiden med att skriva två bidrag till kongressens drapa-tävling. Den går ut på att skapa en novell på exakt etthundra, ord exklusive titel. Tema: science fiction eller fantasy.

Förstapriset är 500:-. Pengar som jag verkligen behöver för att lindra denna utflykts ekonomiska fiasko.

Är Nassämkob ett bra namn på en trollkarl?

Jag trodde jag skulle hinna direktblogga från min monter på bokmässan. Men tji fick jag! Gjorde ett tappert försök första dagen, men sedan var det bara att försöka hänga med i svängarna. Som på ett segelskepp i full storm. Tempot var hysteriskt uppdrivet. Folk överallt. Hela stället vibrerade av förväntan, fest och frihet.  

Alla var trevliga och nyfikna och de flesta lyssnade gärna när jag berättade om Gusten, Sofia, Filko och Cirkoli. Inte bara av artighet. De verkade genuint intresserade. Jag sålde och signerade fler böcker än jag väntat mig. 

När det närmade sig stängningsdags första dagen kom förre kulturministern Leif Patrotsky förbi montern. Jag berättade om Cirkoli och gav honom ett signerat gratisexemplar av den. Han verkade också intresserad på allvar. (Senare fick jag veta att “Paggan”, som han kallas, är en av Torin Ekensköldes ättlingar, och att han därför borde haft råd att betala för boken). 

Dag två kikade författarkollegan A.R Yngve  in och bytte några ord. Och Sandra Petojevic, som skrivit och själv gett ut  fantasytrilogin Maktens Tiaror, hälsade också på. Sandra har skrivit en användbar lista med tips om hur man skriver fantasy, du hittar listan här.

Mitt emot min monter huserade the sf-bokhandeln crew. De hade fullt upp med rådgivning, lästips och boksigneringar.

En fantastiskt upplevelse var det. Som jag fortfarande håller på att återhämta mig ifrån. Pausen blir kort. Redan kommande helg skall jag vara på Kontrast – Science fiction- och fantasyhelg i Uppsala.

Vi ses väl där?

Och Nassämkob? Ja, det är förstås Bokmässan baklänges.      

Bokmässans yngste fantasy-fan kollar in min mini-cirkus

Bokmässan dag ett

Det här är ett direkt-bloggat inlägg från min monter A 03:44 på bokmässan. Klockan är 13.35 och vi har varit i gång sedan 09.00 i morse. Montern väcker stort intresse. Många stannar och berömmer den. Jag har hittills inte sålt så många böcker, men jag delar ut material om boken till de flesta som slinker ut ur sf-bokhandelns monter, som ligger mitt emot. De är många och jag räknar med att en hel del av dem kommer tillbaka och handlar senare. 

Jag är ensam i montern och jag får smita iväg snabbt till toa och kafé.

Det är mycket folk, det är varmt, det är stimulerande, spännande och roligt. Man känner verkligen böckernas och litteraturens makt i den här miljön.

Så här känns det:

Inside bokmässan 2012

Så här ser det ut i hallen några dagar före mäss-start. Full rulle på folk i overaller som råddar ljusriggar och väggbeklädnader.

Väggarna i min monter var dock inte målade, men man lovade att fixa det i god till torsdagen, då festen startar. 

Besök monter A 03:44, alltså, om du vill ha en bit chockad.

Författaren testbygger en bokmässemonter

Om två veckor är det dags för bokmässan. Jag har hyrt en budgetmonter om 4 kvm. I dag provbygger jag den på trädäcket.

De Goda Féernas Förening tycks vara på min sida för jag lyckades få en monter mitt emot Science Fiction Bokhandelns. Där har de författare på besök för signering varje timma. Kanske kan jag förmå en del av besökarna att även ta en titt på min lilla bok!

Hallkarta plan ett hittar du här.  Min monter heter A 03:44. Nånstans i nedre högra hörnet. Hoppas vi ses där.

För övrigt tänker jag en hel del på att om man addar ett “s” till monter så blir det monster.

“Sofia måste vara en av de tuffaste hjältinnor litteraturen skådat” …

… skriver Veroniqa Sjöquist på bloggen Barnboksprat.

Hela citatet lyder så här:

Det (Cirkoli) är en svindlande historia som tar läsaren med både upp bland molnen och ner i avgrunden. Den är gediget berättad, välskriven, lättläst och tankeväckande.Vad händer egentligen när vetenskapen experimenterar med liv? Vad är sanning, vad är verklighet och vem ska man tro på?

Jämte de vanligen förekommande manliga hjältarna är boken full av starka kvinnliga karaktärer och Sofia måste vara en av de tuffaste hjältinnor litteraturen skådat. Bli inte förvånad om din son eller dotter vill ta en kurs för att lära sig hantera värja. Läs boken och häng på du med!

Läs recensionen i sin helhet här.

När jag träffar Sofia nästa gång skall jag berätta vad Veroniqa skriver. Det kommer att göra henne både stolt och glad.

Så här ser hon ut, Sofia, den tuffaste hjältinna litteraturen skådat:

 

 

Författartält i Sollebrunn

Ett direktbloggat inlägg från författartältet i Sollebrunn. Det är en del av Konst-Anten, en lokal konstrunda.

Jag är här tillsamman med författarkollegorna Tove Berggren, Mari Lindberg, Torbjörn Solén och Charlotte Wikhall.

En hel del folk kommer förbi. Nästan alla smakar på chokladen som jag bjuder på. Några köper böcker.

 

Min första signering

Om några timmar signerar jag Cirkoli på Balthazar och Bokslukaren i Alingsås. Liselotte Hasselskog som jobbar i butiken har varit väldigt intresserad av boken. Hon har skyltat med den i fönstret, ställt ut bilder och en liten roterande leksakscirkus.

Som om inte det vore nog så fick vår lilla by Västra Bodarna i går besök av Cirkus Harlekin. Ett resande cirkussällskap av en sort som jag inte trodde fanns längre. Det blev en magisk afton med lätt surrealistisk känsla. Ett mycket gott tecken.

Signeringen sammanfaller med Alingsås barnkalas och vädret är fint så det kommer nog att vara mycket folk i rörelse.

Det här skall bli kul!

Apropå vädret så ser det ut så här utanför mitt köksfönster. Mulet, men hopp om sol senare. 

Fram med hallonsaften – i dag passerar vi Mach ett!

Från och med i dag färdas vi i överljudsfart. Cirkolis trailer har visats tusen gånger på Youtube. Tusen gånger! Stavas t-u-s-e-n och uttalas som det låter. Mach ett har passerats och vi skålar i ett glas hallonsaft.

Med tanke på Marcus Österströms fantastiska bilder och regi och Björn Knutssons suggestiva musik så är det välförtjänt. På 1.19 minuter fångar de innehållet i bokens 500 sidor på ett kusligt bra sätt.

Så här låter en av kommentarerna på youtube:

Verkar nästan lite läskigt... =P Men mystisk, så verkar fånga bokens stämning!

Just det! Den fångar bokens stämning. Och den gör det perfekt.

Helt av egen kraft har det inte skett. Trailer-länken finns i en Facebook- annons som dyker upp i högermarginalen på fejan hos de som skrivit att de gillar fantasy och science-fiction. Man klickar på annonsen och trailern startar.

Ljudhastigheten är alltså ikapphunnen och passerad. Nästa steg blir att hinna i kapp ljuset. Svårare, ja, men omöjligt, ingalunda.

Fysikerna vid Cern-labbet meddelade för ett år sedan att man hittat en partikel som rörde sig snabbare än ljuset. En neutrino. Om partikeln existerade så skulle rådande världsbild skaka i sina grundvalar. Einsteins relativitetsteori skulle kullkastas och kartan över hur vår verklighet fungerar skulle behöva ritas om. Tex skulle tidsresor plötsligt vara tänkbara. Att röra sig snabbare än ljuset innebär att man rör sig bakåt i tiden. Man var en av de största revolutionerna i mänsklighetens historia på spåren.

Det dröjde inte länge förrän man tog tillbaka alltihop. Man hade mätt fel, sa man. Det var en trasig kabel som var orsaken, sa man. Man gjorde en pudel och dementerade. I den nya pressreleasen skrev man ”partiklarna respekterar hastighetsgränsen”.

Jag anar att man i själva verket mörkade sina egna resultat. Detta var allt för omvälvande. Det fick helt enkelt inte inte vara möjligt. Allt för mycket stod på spel. Ingen är redo för tidsresor. Vi har nog med att försöka hantera tiden vi lever i nu.

Som framgår av den här bilden så var alla inte glada över dementin.

Enligt gängse uppfattning, det vill säga kartan, så kan ingenting färdas snabbare än ljuset. Det är omöjligt. Ljusets hastighet är den yttersta gränsen. Inom den etablerade vetenskapen är det vid en konflikt mellan karta och terräng sorgligt nog ofta kartan som vinner.

Det var delvis därför Higgs-partikeln hyllades när man konstaterade den i samma labb. Den var ofarlig. Den var inte revolutionerande. Den krossade inga mödosamt konstruerade världsbilder.  Den fanns sedan länga på kartan, men ingen hade sett den i terrängen. Nu såg man den, och alla jublade.  Tro mig, det var väldigt få vetenskapsmän som jublade när neutrinon som färdades snabbare än ljuset hittades. De flesta vred sina händer och skakade bekymrat på sina huvuden. Hur skall detta gå? Allt jag lärt mig och allt jag varit övertygad om i alla år  alla stämmer inte.  Alla avhandlingar papers jag skrivit åt skogen. Jag måste börja om. Sätta mig på skolbänken igen …

De sov dåligt ända fram till dementin. Men när den kom kunde de andas ut. Ordningen var återställd. Tryggheten tillbaka.

Higgs-partikeln bekräftade den gängse uppfattningen, ifrågasatte den inte. Den slet inte sönder kartan i småbitar och spred den för vinden. Det gjorde däremot nyheten om en neutrino snabbare än ljuset.

Vi som läser science-fiction vet förstås att man inte bara kan resa snabbare än ljuset. Man kan också  färdas bakåt och framåt i tiden, in i och ut ur parallella världar, in i dolda dimensioner och tillbaka. Vi vet att ingenting är omöjligt, att gränser är till för att överskridas och att fantasi är viktigare än kunskap (vilket faktiskt just Einstein konstaterade).

Det finns mängder av sf-böcker med dessa teman. Från klassiker som HG Wells Tidsmaskinen till många av Philip K Dicks noveller.

En underhållande tidsresebok, som dessutom är svensk, är Bertil Mårtenssons Skeppet I Kambrium från 1974. Så här står det på bokens baksida:

I det förflutna börjar egendomliga ting inträffa. Ett rymdskepp fullt av främmande varelser kraschlandar i den kambriska eran. Nya stjärnkonstellationer visar sig på himlen. Historien förändras och processen iakttas av den tidfararorganisation som har sitt säte på Pluto år 2715.

Man man läsa Skeppet I Kambrium i pdf-fomat på siten Läs En Bok, där författaren har gjort den tillgänglig för gratisläsning.

Ok, det här inlägget blev mer filosofiskt än jag hade tänkt mig. Man kanske rentav kan säga att det spårade ur, att jag överskred  blogg-inläggsgränsen.

Vad det handlade om från början var att Cirkolis trailer visats tusen gånger på youtube. Och att vi skulle fira det genom att skåla i hallonsaft.

Tack Marcus, tack Björn och tack alla som tittat på den.

 

 

Världens vackraste bokaffär

Den gamla kyrkan i Maastricht i Holland har renoverats och blivit bokaffär. Världens vackraste enligt engelska tidningen The Guardian. Men har dom nån fantasy?

Hur vet du det, Sara?

 foto från sveriges radio

Vad är egentligen fantasy, frågar Sara Bergmark Elfgren i sitt sommarprogram, och svarar:

Det är en genre där magi förekommer i nån form . Den utspelar sig i vår värld, eller i helt andra världar. Till skillnad från science-fiction försöker inte fantasyn dölja sig bakom teknologiska förklaringar. Folk kan trolla, hästar kan flyga, träd kan prata. Fantasy är ren och skär hitte-på. Sånt som inte kan hända.

Jag undrar: hur vet du det, Sara? Att det inte kan hända? Har du aldrig pratat med ett träd?

Själv är jag av en annan uppfattning. Visst kan folk trolla, hästar flyga och träd prata. 

Jag misstänker att allt det som beskrivs i fantasyböcker och filmer, och i alla andra böcker och filmer, det som är hitte-på för oss, är verklighet någon annanstans. Att det pågår just nu, i fickor i tiden, i parallella universa, i gömda rum i rymdens svarta hål och i andra svårtillgängliga skrymslen och vrår.

Jag tror att det finns oändliga varianter av verkligheten som löper parallellt med den vi enats om att leva i. Universum består till största delen mörk energi och materia. Ingen vet vad det är. Den är osynlig – men den existerar.

Tänk om alla tankar som tänkts, alla drömmar som drömts, allt och alla som funnits men som vi inte längre kan höra och se, allt som ännu inte materialiserats och alla våra fantasier finns där. I den mörka materian? (Synd att den titeln på en fantasyroman redan är upptagen, förresten).

Sara Bergmark Elfgren är en av författarna till den litterära framgångssagan ”Engelsfors-trilogin” (som hittills finns i två delar). Böckerna säljer i mängder, har nominerats till Augustpriset och är översatta till över 20 språk. Jag har inte läst Cirkeln och Eld, som böckerna heter. Och även om det vore intressant att ta reda på varför de blivit så populära så kommer jag nog inte att göra det.

Hannah Nilsson i Varberg, som testläste Cirkoli medan jag skrev den, har läst och hon gör tummen upp. Och Hannah vet vad hon talar om.

Rubriken för Saras program var ”Mitt liv som Nörd” . Sara berättade om att känna sig utanför och om rätten att få vara sig själv. Det handlade om att hennes intresse för fantasy gjorde att hon kände sig främmande som barn och tonåring.

Musiken hon spelade var dock varken nördig eller särskilt mycket fantasy. Den bestod nästan uteslutande av mainstream-rock.

På samma sätt som Sara har jag sedan unga år i mina tankar och dagdrömmar vistats i fantasy och sf-miljöer. Jag skrev min första science-fiction novell när jag var elva: en beskrivning av varelser på andra planeter.

Som tonåring omfamnade  jag även fantasyn i mitt musiklyssnande. Den första grupp som på allvar förde in sagoteman och fantasyvärldar i rocken var Uriah Heep. De var ett av mina favoritband. Två av bandets tidiga album, Demons  & Wizards och  The Magicians Birthday har fantastiska fantasy-omslag designade av Roger Dean. Låtarna bär namn som The Wizard och Rainbow Demon.

Saras program var rätt trevligt. Hennes grepp att ringa upp sig själv som 15 åring var underbart!

Lite motsägelsefullt blev det dock när hon dels pratade om upplevelser av fantasy som ett berättigat sätt att fly verkligheten, eskapism, samtidigt som hon tycktes mena att den bör vara en arena där man tar upp de stora frågorna. Fantasyn skall hjälpa läsaren att förstå och hantera existensen. ”Ibland måste man skapa en annan värld för att få bättre syn på vår egen”, sa hon.

Saras resonemang tycktes gå ut på att det ändå på något sätt är realismen som är eftersträvansvärd. Man skall så att säga klä ut realismen i fantasy-kläder.

Gör man det till själva syftet med fantasy så har man förminskat genren allt för mycket.

Jag tycker att fantasy har ett självklart berättigande även om författaren inte har ambitionen att undervisa läsaren eller hjälpa henne bearbeta livets stora frågor och gåtor.

Två tomtar som har gått vilse i en barrskog måste inte vara filosofer. Och träden får gärna skvallra och prata strunt. Det viktiga är att de pratar, inte vad de pratar om.

Här kan du höra hela programmet:

 

Och här kan du lyssna på Uriah Heep:

Länk till SR

Scary monsters and super creeps…

… keep me running, running scared!

David Bowies textrader får illustrera hur jag känner mig. Jag är jagad av monstren i min egen bok.

Varför? Jo, därför att jag beställt 1000 exemplar av Cirkoli och skall hämta dem på ett tryckeri i Århus i Danmark på fredag.

Denna punkt är slutgiltig på ett sätt som jag först nu inser vidden av. Den känns lika definitiv som en verkställd dödsdom. Fram till denna punkt har jag kunnat ändra i manus. Jag har kunnat uppdaga och ta bort dumheter och rena felaktigheter. Jag har kunnat stryka överflödiga ord och hela partier. Jag har kunnat arbeta om otydligheter, utrota longörer och vässa formuleringarna.  

Det kan jag inte göra längre. Nu är det för sent. De eventuella brister som boken innehåller, och som jag upptäcker i efterhand, eller som andra gör mig uppmärksam på (läs sadistiska recensenter) kommer jag att få leva med resten av mitt liv.

Jag har gått igenom manus väldigt, väldigt, väldigt många gånger. Dessutom har flera andra personer tittat på det, föreslagit förändringar och strykningar och läst korrektur. Men det hjälper inte. Den perfekta texten väntar fortfarande på att förlösas. Boken blir aldrig klar. Jag hade kunnat fortsätta att fila på manus i ett par år till. Utöver de sex som jag redan hållit på.

Jag vet att jag måste sätta slutgiltig punkt någon gång. Och nu har jag gjort det. Men detta moment fyller mig med fasa och och en känsla av överhängande fara. 

Att ge ut en tryckt bok är något helt annat än att skriva på nätet, som är det jag hittills mest ägnat mig åt. Bloggande låter mig gå tillbaka och ändra när jag vill. Jag kan ta bort hela inlägg om jag är missnöjd med dem.

Om jag i ett blogg-inlägg skriver skvirrer i stället för skriver kan jag korrigera misstaget. Om jag bara har en interntuppkopplad dator eller telefon i närheten. Detta skapar en känsla av trygghet och kontroll.

Så icke med den roman som nu lämnat mina händer.

Förmodligen tillhör jag den sista generationen som bemödar sig om att trycka och distribuera pappersböcker. Och det är bra. För tekniken är föråldrad. Gammaldags. Nittonhundratal. Neandertal.

Nästa steg är e-böcker. De är redan på inmarsch och tar snart över. Det kommer att vara lättare att ändra i dem.  Man kommer att kunna ladda ned nya, av författaren i efterhand korrigerade versioner, på samma sätt som när man fixar buggar i dataspel.

Pappersboken, och kanske rentav romanen som sådan, är på väg ut. Inom kort kommer vi att vara delaktiga i böckerna. I form av figuranter i virtuella världar kommer vi att kliva in i berättelserna och vara med i dem. Som huvudpersoner, bifigurer eller betraktare.

Där kommer det säkert också att finnas scary monsters och super creeps. Men man kommer att kunna logga ut när man vill.

Författaren talar - del 1

Relaterat: AdLibris, Bokus,

Cirkoli på Spotify

Det här är en låtlista med musik som beskriver stämningarna i Cirkoli. Det är inte den musik jag lyssnade på eller blev inspirerad av när jag skrev, utan musik som illustrerar miljön.

 

Trailer

En alldeles ny trailer för Cirkoli.

Regi - Marcus Österström. Musik - Björn Knutsson.

 

Den här bloggposten vaccinerar 95 barn

Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.

Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.

Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser  till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj

 

Välkommen till Cirkoli-bloggen

Det är den 7 april 2012, påskafton, och en lång resa går mot sitt slut. Min fantasybok Cirkoli är färdig och snart på väg till tryckeriet.

I sex år har jag umgåtts dagligen med bokens hjältar Gusten och Sofia, vapenmästarna herr Lokust, Jobira, Oxel och Jalto, borgmästaren Dr Jobert, och inte minst den långa raden monster: Bläckfisken, Fiskhunden, Hästgorillan, Gasellormen, Fabricia och många fler.

För att inte tala om femlingarna. Men vilka det är håller jag hemligt tills vidare.

Marcus Österström, som vann bokens omslagstävling, lägger i dagarna sista handen vid omslagsbilden. Just nu ser den ut så här:

 

Fredrik Dimrå, som deltog i tävlingen men i stället för omslag fick i uppdrag att göra illustrationer inuti boken håller även han med att finputsa sina bidrag.

En av hans skisser ser du här.

Tävlingsbidragen, som alla höll en mycket hög klass, kan du se i ett detta bildspel.

En lång resa slutar, och en ny börjar. För nu vill jag tala om för alla intresserade läsare att boken finns.