Från och med i dag färdas vi i överljudsfart. Cirkolis trailer har visats tusen gånger på Youtube. Tusen gånger! Stavas t-u-s-e-n och uttalas som det låter. Mach ett har passerats och vi skålar i ett glas hallonsaft.
Med tanke på Marcus Österströms fantastiska bilder och regi och Björn Knutssons suggestiva musik så är det välförtjänt. På 1.19 minuter fångar de innehållet i bokens 500 sidor på ett kusligt bra sätt.
Så här låter en av kommentarerna på youtube:
Verkar nästan lite läskigt... =P Men mystisk, så verkar fånga bokens stämning!
Just det! Den fångar bokens stämning. Och den gör det perfekt.
Helt av egen kraft har det inte skett. Trailer-länken finns i en Facebook- annons som dyker upp i högermarginalen på fejan hos de som skrivit att de gillar fantasy och science-fiction. Man klickar på annonsen och trailern startar.
Ljudhastigheten är alltså ikapphunnen och passerad. Nästa steg blir att hinna i kapp ljuset. Svårare, ja, men omöjligt, ingalunda.
Fysikerna vid Cern-labbet meddelade för ett år sedan att man hittat en partikel som rörde sig snabbare än ljuset. En neutrino. Om partikeln existerade så skulle rådande världsbild skaka i sina grundvalar. Einsteins relativitetsteori skulle kullkastas och kartan över hur vår verklighet fungerar skulle behöva ritas om. Tex skulle tidsresor plötsligt vara tänkbara. Att röra sig snabbare än ljuset innebär att man rör sig bakåt i tiden. Man var en av de största revolutionerna i mänsklighetens historia på spåren.
Det dröjde inte länge förrän man tog tillbaka alltihop. Man hade mätt fel, sa man. Det var en trasig kabel som var orsaken, sa man. Man gjorde en pudel och dementerade. I den nya pressreleasen skrev man ”partiklarna respekterar hastighetsgränsen”.
Jag anar att man i själva verket mörkade sina egna resultat. Detta var allt för omvälvande. Det fick helt enkelt inte inte vara möjligt. Allt för mycket stod på spel. Ingen är redo för tidsresor. Vi har nog med att försöka hantera tiden vi lever i nu.
Som framgår av den här bilden så var alla inte glada över dementin.
Enligt gängse uppfattning, det vill säga kartan, så kan ingenting färdas snabbare än ljuset. Det är omöjligt. Ljusets hastighet är den yttersta gränsen. Inom den etablerade vetenskapen är det vid en konflikt mellan karta och terräng sorgligt nog ofta kartan som vinner.
Det var delvis därför Higgs-partikeln hyllades när man konstaterade den i samma labb. Den var ofarlig. Den var inte revolutionerande. Den krossade inga mödosamt konstruerade världsbilder. Den fanns sedan länga på kartan, men ingen hade sett den i terrängen. Nu såg man den, och alla jublade. Tro mig, det var väldigt få vetenskapsmän som jublade när neutrinon som färdades snabbare än ljuset hittades. De flesta vred sina händer och skakade bekymrat på sina huvuden. Hur skall detta gå? Allt jag lärt mig och allt jag varit övertygad om i alla år alla stämmer inte. Alla avhandlingar papers jag skrivit åt skogen. Jag måste börja om. Sätta mig på skolbänken igen …
De sov dåligt ända fram till dementin. Men när den kom kunde de andas ut. Ordningen var återställd. Tryggheten tillbaka.
Higgs-partikeln bekräftade den gängse uppfattningen, ifrågasatte den inte. Den slet inte sönder kartan i småbitar och spred den för vinden. Det gjorde däremot nyheten om en neutrino snabbare än ljuset.
Vi som läser science-fiction vet förstås att man inte bara kan resa snabbare än ljuset. Man kan också färdas bakåt och framåt i tiden, in i och ut ur parallella världar, in i dolda dimensioner och tillbaka. Vi vet att ingenting är omöjligt, att gränser är till för att överskridas och att fantasi är viktigare än kunskap (vilket faktiskt just Einstein konstaterade).
Det finns mängder av sf-böcker med dessa teman. Från klassiker som HG Wells Tidsmaskinen till många av Philip K Dicks noveller.
En underhållande tidsresebok, som dessutom är svensk, är Bertil Mårtenssons Skeppet I Kambrium från 1974. Så här står det på bokens baksida:
I det förflutna börjar egendomliga ting inträffa. Ett rymdskepp fullt av främmande varelser kraschlandar i den kambriska eran. Nya stjärnkonstellationer visar sig på himlen. Historien förändras och processen iakttas av den tidfararorganisation som har sitt säte på Pluto år 2715.
Man man läsa Skeppet I Kambrium i pdf-fomat på siten Läs En Bok, där författaren har gjort den tillgänglig för gratisläsning.
Ok, det här inlägget blev mer filosofiskt än jag hade tänkt mig. Man kanske rentav kan säga att det spårade ur, att jag överskred blogg-inläggsgränsen.
Vad det handlade om från början var att Cirkolis trailer visats tusen gånger på youtube. Och att vi skulle fira det genom att skåla i hallonsaft.
Tack Marcus, tack Björn och tack alla som tittat på den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar